Dexametason försämrar överlevnaden hos patienter med glioblastom
Patienter med glioblastom som behandlas med checkpointhämmare och får kortikosteroiden Dexametason mot cerebralt ödem har signifikant sämre total överlevnad (OS), enligt resultat från en studie vid Dana-Farber Cancer Institute i Boston, som publicerats i tidskriften Clinical Cancer Research.
Dexametason ordineras till patienter med glioblastom för att behandla symtom relaterade till ödem i hjärnan. Cerebralt ödem är en vanlig och potentiellt livshotande komplikation för patienter med glioblastom. Kortikosteroider kan hjälpa till att trycka ner inflammationen i hjärnan. Men läkemedlet ordineras ofta under en längre period även till patienter utan symptom, på grund av oro för att patienterna ska utveckla ödem.
I studien har David A.Reardon, läkare och klinikchef vid the Center for Neuro-Oncology på Dana Farber Cancer Institute och hans forskarteam tittat på hur klinisk praxis ser ut för att undersöka om det finns negativa konsekvenser förknippade med Dexametason hos patienter med glioblastom som får behandling med checkpointhämmare.
Forskarna utvärderade effekten av samtidig administrering med Dexametason och anti-PD1- terapi i glioblastomtumörer hos murinmöss. Reardon och hans kollegor upptäckte att när Dexametason adderades till anti-PD1-terapi så sjönk överlevnaden på ett dosberoende sätt. Dessutom såg de att Dexametason och behandling med anti-PD1 plus strålbehandling försämrade överlevnaden.
Forskarna analyserade även överlevnadsdata från 181 patienter som diagnostiserades med glioblastom före 1 april 2019 och behandlades med antingen anti-PD1- eller anti-PD-L1- terapi vid Dana-Farber Cancer Institute. Patientpopulationen var heterogen och inkluderade patienter som fått behandling inom ramen för en klinisk prövning eller där det var medicinskt motiverat. Cirka 76 % behandlades för återfall medan ungefär 24 % var nydiagnostiserade. Av dessa 181 patienter fick cirka 35 % Dexametason vid baslinjen.
Reardon och hans team utvärderade den potentiellt skadliga effekten av Dexametason med hjälp av multivariabel analys hos 163 patienter där fullständig data för relevanta prognostiska faktorer hade noterats. Det innebar att man justerade för en mängd olika faktorer, inklusive om patienterna var nydiagnostiserade eller hade fått återfall, tumörvolym vid behandlingsstart, ålder samt grad av resektion.
När patienter som fått Dexametason jämfördes med de som inte fått läkemedlet vid baslinjen hade Dexametasonpatienterna ungefär dubbelt så hög dösfallsrisk. Dexametason vid baslinjen var också den starkast identifierade negativa riskfaktorn för total överlevnad (OS).
Reardon menar att resultaten tyder på att man bör försöka undvika Dexametason hos patienter med glioblastom som behandlas med checkpointhämmare. Om kortikosteroider är nödvändiga, bör dessa användas försiktigt. Han framhåller också att man bör undersöka andra strategier för behandling av hjärnödem som inte har en så kraftig antiinflammatorisk effekt.
Reardon påpekar dock att studien har begränsningar, bland annat för att man i de prekliniska studierna enbart utvärderat effekten av Dexametason tillsammans med anti-PD1-terapi. Det återstår att se om följden skulle bli densamma med andra checkpointhämmare eller andra immunterapibehandlingar, som till exempel vacciner, adoptiva T-cellsterapier eller onkolytiska virus.
